Ur en annan synvinkel

Såja

Min ledarroll i damlaget är lite vid sidan om vad gäller beslutsfattande i spel och trupp. Mitt huvudansvar gäller material o andra praktiska detaljer runt laget. ”Inte bara matris utan även en feel-good-manager” som Coach Björkman uttryckt det. Värmande ord till någon som alltid försöker se och förstå spelaren bakom all press och prestation. Det är en härlig miljö. Nerv och engagemang.

Jag har en förhoppning att under säsongen leverera lite alster om hur jag ser på det, ur ett perspektiv som inte innefattar coachning överhuvudtaget.

Coacherna har ritat kryss, cirklar, löpvägar och allt däremellan på sina whiteboardtavlor sedan början av augusti. Ofta med ett lugnt, metodiskt och pedagogiskt vis. Spelare har nickat instämmande, några har antecknat i arbetsminnet. Andra har samlat sig till ett batteri av synpunkter och frågor, precis som det skall vara i en öppen och homogen grupp. För just GRUPP, är det som kommer vara det viktigaste för oss som nykomling. En för alla-alla för en.

Vi har precis spelat klart försäsongsagendan och tankarna börjar fyllas med ömsom vin och ömsom vatten. Jag stryker omkring runt bänken med en förhöjd uppmärksamhet.  Vi ser starka ut. Vi ser veka ut. Vi är på rätt väg. Var står vi? Är vi mentalt förberedda? Generalrepetitionen kunde varit roligare, och funderingarna efteråt var som flugor på hösten: stora och surrande. Men ­inte tillräckligt stora för att störa, för när jag tittade på matchen i efterhand så ser jag vilken fin innebandy vi spelar så länge vi orkade. Ett dåligt genrep ger bra premiär, det är sedan gammalt. 

"Your next move matters more than your last mistake"

Over and out

Kent